I taxering var han en rakkniv, där han kunde lura ut hemliga inkomster. Som verkligen hela socknen levde i evig fejd om att få vräka skatten på varandra, så utkämpades i nämnden de argaste striderna, och pastor Alroth höll spioner på inflyttade. Köpte någon en villa, så togs genast hans inkomster i staden med i räkningen, om nämligen köparen bodde någon tid om vintern ute på ön, ty då var han bosatt. Det klagades och processades utan all ända; och vid tingen satt alltid pastorn som ett slags allmän åklagare, även beredd att när som helst vittna i alla slags mål. Det var ingen vanlig präst, och han skulle haft många fiender om han icke ägt en ådra av humor, som tillät honom att le åt egna och andras svagheter. Han var en världslig präst, vilket ju låter som en motsägelse då han tillhörde andliga ståndet, men genom statskyrkans förvärldsligande, då prästerskapet blivit liksom ett indelningsverk levande av jorden, hade ju våra andliga blivit jordbrukare och mejerister, som mera voro hänvisade till vården av oxar och kor än av människor. Han var även en glad präst, som gick på kalas; och han var känd som ortens bästa viraspelare. Men han glömde sig aldrig, drack aldrig för mycket; fuskade visserligen vid spelbordet, men var den förste att bekänna det, när han ertappades. Han svor icke och ävlades ej spela upplyst skeptiker; skämtade gärna, men ej med det för honom otillåtna; han trodde på lärorna och gjorde inga fega medgivanden i sällskap. Tidens frågor och oro brydde han sig icke om; läste aldrig böcker men följde i tidningarne dagens politik, tullfrågan och skatteförhöjningen.

Med sin syster Brita gnabbades han på narri, och med svågern redaktören var han tämligen god vän. Doktor Borg tyckte han om, emedan det var en regel karl, och hans grovheter tog han som roligheter. Mest värderade han doktorn för dennes avgjorda hållning i den idiotiska kvinnofrågan, och han förlät honom i gengäld hans raseri mot hundarne. Hans släktingar voro villaägare, och han betraktade dem som goda grannar, men klämde efter dem i taxeringen. Sin närmaste, eller hustrun i ett barnlöst äktenskap, behandlade han som hustru, som kompanjon, och husets härskarinna på "invärtesavdelningen"; men ve henne om hon ville gå över gränserna för sitt maktområde, då försvarade han sin plats. Brita hade nog varit där och försökt uppvigla, men då hade han, utan hänsyn till husfriden, fört ett sådant liv, att de måst kapitulera.