I taxering var han en rakkniv, där han kunde lura ut hemliga inkomster.
Som verkligen hela socknen levde i evig fejd om att få vräka skatten på
varandra, så utkämpades i nämnden de argaste striderna, och pastor
Alroth höll spioner på inflyttade. Köpte någon en villa, så togs genast
hans inkomster i staden med i räkningen, om nämligen köparen bodde någon
tid om vintern ute på ön, ty då var han bosatt. Det klagades och
processades utan all ända; och vid tingen satt alltid pastorn som ett
slags allmän åklagare, även beredd att när som hälst vittna i alla slags
mål. Det var ingen vanlig präst, och han skulle haft många fiender om
han icke ägt en ådra av humor, som tillät honom att le åt egna och
andras svagheter. Han var en världslig präst, vilket ju låter som en
motsägelse då han tillhörde andliga ståndet, men genom statskyrkans
förvärldsligande, då prästerskapet blivit liksom ett indelningsverk
levande av jorden, hade ju våra andliga blivit jordbrukare och
mejerister, som mera voro hänvisade till vården av oxar och kor än av
människor. Han var även en glad präst, som gick på kalas; och han var
känd som ortens bästa viraspelare. Men han glömde sig aldrig, drack
aldrig för mycket; fuskade visserligen vid spelbordet, men var den
förste att bekänna det, när han ertappades. Han svor icke och ävlades ej
spela upplyst skeptiker; skämtade gärna, men ej med det för honom
otillåtna; han trodde på lärorna och gjorde inga fega medgivanden i
sällskap. Tidens frågor och oro brydde han sig icke om; läste aldrig
böcker men följde i tidningarne dagens politik, tullfrågan och
skatteförhöjningen.

Med sin syster Brita gnabbades han på narri, och med svågern redaktören
var han tämligen god vän. Doktor Borg tyckte han om, emedan det var en
regel karl, och hans grovheter tog han som roligheter. Mest värderade
han doktorn för dennes avgjorda hållning i den idiotiska kvinnofrågan,
och han förlät honom i gengäld hans raseri mot hundarne. Hans släktingar
voro villaägare, och han betraktade dem som goda grannar, men klämde
efter dem i taxeringen. Sin närmaste, eller hustrun i ett barnlöst
äktenskap, behandlade han som hustru, som kompanjon, och husets
härskarinna på "invärtesavdelningen"; men ve henne om hon ville gå över
gränserna för sitt maktområde, då försvarade han sin plats. Brita hade
nog varit där och försökt uppvigla, men då hade han, utan hänsyn till
husfriden, fört ett sådant liv, att de måst kapitulera.