Emellanåt kastade rorsmannen en undersökande blick på den lilla herren,
som satt hopkrupen vid masten och syntes rädd och frusen och då och då
drog schalen hårdare om magen och underlivet.
Tullkarlen måtte ha funnit honom löjeväckande, ty han vände sig titt och
ofta i lä för att med tobakssaliven liksom spotta bort ett hotande
skratt.
Den lilla herren var klädd i en bäverfärgad vårrock, under vilken ett
par vida benkläder av mossgrön trikå framstucko, öppnande sig nertill
över ett par krokodilchagrinkängor med svarta knapprader på skaft av
brunt kläde. Av underdräkten syntes nästan intet, men om halsen hade han
virad en crème-färgad foulard, och hans händer voro väl skyddade av ett
par laxfärgade glacé-handskar med tre knappar och av vilka den högras
skaft var omslutet av ett tjockt guldarmband, ciselerat i form av en
orm, som bet sig i stjärten. Under handskarne syntes upphöjningar på
fingren såsom av ringar. Ansiktet, så mycket som kunde ses, var magert
och likblekt, och ett par små svarta, tunna mustascher, friserade uppåt
i ändarna, förhöjde blekheten och gav något exotiskt åt uttrycket.
Hatten var skjuten bakåt och lät en svart, jämnklippt lugg synas som en
bit av en kalott.
Det som mest och outtröttligt syntes fånga rorsmannens uppmärksamhet var
armbandet, mustascherna och luggen.
Under den långa färden från Dalarö hade han, som var en stor humorist,
sökt inleda muntra samtal med fiskeri-intendenten, vilken han fått i
uppdrag att segla ut till stationen vid Österskären, men den unge
doktorn hade visat en sårande oemottaglighet för de närgångna
kvickheterna, varav tullkarlen stadgat sin mening om att instruktören
var högfärdig.
Emellertid friskade vinden när de släppte Hansten i lovart, och det
livsfarliga seglet började leva. Intendenten, som suttit med ett av
flottans sjökort i handen och gjort anteckningar efter de frågor han då
och då framkastat, stoppade nu kortet i fickan och vände sig mot
rorsmannen med en stämma, som mera liknade en kvinnas än en mans.
som satt hopkrupen vid masten och syntes rädd och frusen och då och då
drog schalen hårdare om magen och underlivet.
Tullkarlen måtte ha funnit honom löjeväckande, ty han vände sig titt och
ofta i lä för att med tobakssaliven liksom spotta bort ett hotande
skratt.
Den lilla herren var klädd i en bäverfärgad vårrock, under vilken ett
par vida benkläder av mossgrön trikå framstucko, öppnande sig nertill
över ett par krokodilchagrinkängor med svarta knapprader på skaft av
brunt kläde. Av underdräkten syntes nästan intet, men om halsen hade han
virad en crème-färgad foulard, och hans händer voro väl skyddade av ett
par laxfärgade glacé-handskar med tre knappar och av vilka den högras
skaft var omslutet av ett tjockt guldarmband, ciselerat i form av en
orm, som bet sig i stjärten. Under handskarne syntes upphöjningar på
fingren såsom av ringar. Ansiktet, så mycket som kunde ses, var magert
och likblekt, och ett par små svarta, tunna mustascher, friserade uppåt
i ändarna, förhöjde blekheten och gav något exotiskt åt uttrycket.
Hatten var skjuten bakåt och lät en svart, jämnklippt lugg synas som en
bit av en kalott.
Det som mest och outtröttligt syntes fånga rorsmannens uppmärksamhet var
armbandet, mustascherna och luggen.
Under den långa färden från Dalarö hade han, som var en stor humorist,
sökt inleda muntra samtal med fiskeri-intendenten, vilken han fått i
uppdrag att segla ut till stationen vid Österskären, men den unge
doktorn hade visat en sårande oemottaglighet för de närgångna
kvickheterna, varav tullkarlen stadgat sin mening om att instruktören
var högfärdig.
Emellertid friskade vinden när de släppte Hansten i lovart, och det
livsfarliga seglet började leva. Intendenten, som suttit med ett av
flottans sjökort i handen och gjort anteckningar efter de frågor han då
och då framkastat, stoppade nu kortet i fickan och vände sig mot
rorsmannen med en stämma, som mera liknade en kvinnas än en mans.