På landets östra kuster krökte sig en havsvik djupt in mellan klipporna.
En sköldmö hade där blivit gravsatt på sin stol, i full härbonad med
spjutet mot axeln. Högen var den väldigaste i nejden och syntes långt
från yttersjön till ett märke för de seglande.
Många minnesstenar voro också resta på stranden, några ohuggna och
mossiga, andra ristade med runor. Ingen väg ledde dit, och det var långt
till någon köpstad eller gård. Under vintertiden syntes sällan några
spår efter människor, fast ända till trettio skepp kunde stå uppdragna i
snön, väl övertjällade med näver och granris. Först efter Göje månad,
när det vårade, kommo vikingarna ned från bygderna. De förde då med sig
verktyg och timmer på sina kälkar och åtföljdes av en mängd säljare, som
reste sina vadmalstält i en rundel omkring sköldmöns hög. Under några
veckor rådde där nu samma liv som vid en tingsstad. Yxorna höggo och
tjärgrytorna kokade, ända till dess skeppen blevo satta i vattnet och
gingo till havs. Sedan låg snart trakten åter lika övergiven.
En gång på senhösten kom ett hårt väder från sjön. Måsarna kastades
baklänges av blåsten och satte sig som kråkor innerst på ängsmarkerna.
Det stod en vägg kring havet, så att solen gick ned utan aftonrodnad. I
rämnan på en stormsky, som stannade över gravfältet, upptindrade redan
den första stjärnbilden.
På sköldmöns hög stod den kvällen en finndvärg, som hette Jorgrimme. Han
var helt och hållet klädd i ludna rävskinn. Trolltrumman hängde på
ryggen, och i den silverkedja, som tjänade till bälte, bar han en mängd
torsviggar och stenknivar. Han stod med ryggen åt havet och lyddes inåt
landet. Slutligen lyfte han båda tummarna och böjde sig och ropade ned i
högen:
- Högbor! Hören I? I kväll gråta kvinnorna i höganloftsalen på
Föresvall. Lång är vägen dit, sju dagsresor lång, men aldrig förr hörde
jag en sådan veklagan. Aldrig förr gick en sådan fasa ut över landet.
En stund sökte han i det frusna gräset och hopsamlade några torra örter,
men sedan stannade han igen och lyssnade.
- Slå ett hårt slag på din sköld, högjungfru! sade han. Väck dina
gelikar ur dödssömnen! Nu knarrar golvtiljan bakom offerstenen i
svearnas heligaste gudahov. Det är Asa-Tors beläte, som skälver.
Förbarmande, förbarmande över allt levande!
Som han ännu talade visade sig en hemvändande vikingaflotta vid
synranden. Alla skeppen styrde jämsides i rad med lutande master och
svällda segel. En lurs bölande ljöd genom stormen, och tre av skeppen
föllo därvid undan för vinden med sköldmöns hög till inseglingsmärke.
De andra brusade vidare österut i ett moln av yrsnö och vände runt
landets udde mot norr. Det var de allvarliga och krigiska uppsvearnas
skepp, två och tjugu i antal. Hotande voro de också att se med sina
mordrunor på seglen och alla gapande drakar, grinande galtar och
stångande tjurar, som brottades med vintrigt Eystrasalt. Det gällde att
före isläggningen hinna till invatten vid Sigtuna, och några ämnade sig
ända till de vassrika dystränderna vid Aros. Där skulle fetaktig
offerrök hälsa dem från var sten. Horgabrudarna skulle komma ända ned
till vattnet och signa skeppen med blodstänkning och vifta med kvistar
från det evigt grönskande, heliga trädet vid Uppsala högar. Till allt
detta längtade svearna, och det fanns inga rev att taga in på deras
segel. De hade svurit en ed att aldrig väja för en stormby eller gå i
nödhamn.
Det mellersta av de tre skepp, som nyss med luren bjudit de andra
farväl, bar däremot Freyjas huvud i förstammen. Det hade likväl
slutligen blivit så stort genom alla hängande och uppåtvända istappar,
att på detta beständigt växande havsvidunder ingenting längre kunde
urskiljas av Vaners ljusa och öppna drag. Stambon, som fullt rustad satt
i fören, tog därför yxan och lossade på ishåret och lyfte in huvudet
under bänken, så att det ej skulle skrämma landvättarna. Skeppet var
namnfäst med gudinnans binamn Menglöd, som också målats i stora runor
tvärs över seglet. Ändå rådde där ingen freyjaglädje ombord, fast där
satt en värvad skara av det guldhåriga folk, som bodde sunnanskogs och
som hela vintrarna igenom kunde rida från gästabud till gästabud för att
dansa och leka. Till hemkomstens firande voro alla sköldarna uppsatta
utefter relingen, men där var uppror och mummel. För var gång stambon
böjde sig och utpekade sundet, där de skulle styra in, kastade han
skällsord akter över. Till och med rorgängaren, som med hela sin tyngd
lutade sig mot styråran utan att taga ögat från ättehögen under
stormskyn, talade så högt om sitt missnöje, att ingen behövde fråga
honom om hans tankar. Det fanns nämligen en sedvänja bland götarna från
den kusten: så länge de rodde ledung eller voro ute på vikingafärd lydde
de blint och tyst sin anförare, men den stund, som förflöt mellan
hembygdens första anblick och ankarets fällande, fingo de fritt begagna
till att överösa honom med allt det klander och hån, som under färden
hopat sig i deras sinnen. Det stod dem öppet att prisa honom i en
hjältesång eller att likna honom vid det mest föraktliga, de kunde
finna. Och detta sista var just nu, vad de skyndade att göra av fullaste
hjärtan. De ropade, att aldrig hade ett par ekplankor vanärats genom att
bära en slaktfetare so. Där fanns bara en enda, som envist teg. Det var
den utskrattade, som nyss befallt över dem alla, Folke Filbyter,
hövdingen, sjökonungen.
Han satt borterst i lyftningen, en halv manshöjd ovan rorgängaren och en
hel manshöjd ovan det andra skeppsfolket. Mitt på hjälmen reste sig en
havsörns uppåtböjda vinge, som gjorde honom ännu högre, och ändå
föreföll han icke att rätt passa till en så ansedd plats. Blåsten hade
plockat vingen på hälften av fjädrarna, och kappan var full av stoppar,
vilkas långa och sneda stygn läto ana, att han själv skött sömnaden.
Axlarna voro breda och kullriga, och de knotiga, alldeles bara armarna
tycktes gömma den sega styrka, som kan gräva och bära. Det ljusa
linhåret, som blev vitt i skymningen, lindade sig långa stunder skylande
om både haka och kinder. Det gav honom ett tycke av kvinnlighet, som
underligt stred mot de tunga och stora lemmarna. Men var gång håret flög
i sär blottades en bondes rynkiga och trumpna ansikte.
En sköldmö hade där blivit gravsatt på sin stol, i full härbonad med
spjutet mot axeln. Högen var den väldigaste i nejden och syntes långt
från yttersjön till ett märke för de seglande.
Många minnesstenar voro också resta på stranden, några ohuggna och
mossiga, andra ristade med runor. Ingen väg ledde dit, och det var långt
till någon köpstad eller gård. Under vintertiden syntes sällan några
spår efter människor, fast ända till trettio skepp kunde stå uppdragna i
snön, väl övertjällade med näver och granris. Först efter Göje månad,
när det vårade, kommo vikingarna ned från bygderna. De förde då med sig
verktyg och timmer på sina kälkar och åtföljdes av en mängd säljare, som
reste sina vadmalstält i en rundel omkring sköldmöns hög. Under några
veckor rådde där nu samma liv som vid en tingsstad. Yxorna höggo och
tjärgrytorna kokade, ända till dess skeppen blevo satta i vattnet och
gingo till havs. Sedan låg snart trakten åter lika övergiven.
En gång på senhösten kom ett hårt väder från sjön. Måsarna kastades
baklänges av blåsten och satte sig som kråkor innerst på ängsmarkerna.
Det stod en vägg kring havet, så att solen gick ned utan aftonrodnad. I
rämnan på en stormsky, som stannade över gravfältet, upptindrade redan
den första stjärnbilden.
På sköldmöns hög stod den kvällen en finndvärg, som hette Jorgrimme. Han
var helt och hållet klädd i ludna rävskinn. Trolltrumman hängde på
ryggen, och i den silverkedja, som tjänade till bälte, bar han en mängd
torsviggar och stenknivar. Han stod med ryggen åt havet och lyddes inåt
landet. Slutligen lyfte han båda tummarna och böjde sig och ropade ned i
högen:
- Högbor! Hören I? I kväll gråta kvinnorna i höganloftsalen på
Föresvall. Lång är vägen dit, sju dagsresor lång, men aldrig förr hörde
jag en sådan veklagan. Aldrig förr gick en sådan fasa ut över landet.
En stund sökte han i det frusna gräset och hopsamlade några torra örter,
men sedan stannade han igen och lyssnade.
- Slå ett hårt slag på din sköld, högjungfru! sade han. Väck dina
gelikar ur dödssömnen! Nu knarrar golvtiljan bakom offerstenen i
svearnas heligaste gudahov. Det är Asa-Tors beläte, som skälver.
Förbarmande, förbarmande över allt levande!
Som han ännu talade visade sig en hemvändande vikingaflotta vid
synranden. Alla skeppen styrde jämsides i rad med lutande master och
svällda segel. En lurs bölande ljöd genom stormen, och tre av skeppen
föllo därvid undan för vinden med sköldmöns hög till inseglingsmärke.
De andra brusade vidare österut i ett moln av yrsnö och vände runt
landets udde mot norr. Det var de allvarliga och krigiska uppsvearnas
skepp, två och tjugu i antal. Hotande voro de också att se med sina
mordrunor på seglen och alla gapande drakar, grinande galtar och
stångande tjurar, som brottades med vintrigt Eystrasalt. Det gällde att
före isläggningen hinna till invatten vid Sigtuna, och några ämnade sig
ända till de vassrika dystränderna vid Aros. Där skulle fetaktig
offerrök hälsa dem från var sten. Horgabrudarna skulle komma ända ned
till vattnet och signa skeppen med blodstänkning och vifta med kvistar
från det evigt grönskande, heliga trädet vid Uppsala högar. Till allt
detta längtade svearna, och det fanns inga rev att taga in på deras
segel. De hade svurit en ed att aldrig väja för en stormby eller gå i
nödhamn.
Det mellersta av de tre skepp, som nyss med luren bjudit de andra
farväl, bar däremot Freyjas huvud i förstammen. Det hade likväl
slutligen blivit så stort genom alla hängande och uppåtvända istappar,
att på detta beständigt växande havsvidunder ingenting längre kunde
urskiljas av Vaners ljusa och öppna drag. Stambon, som fullt rustad satt
i fören, tog därför yxan och lossade på ishåret och lyfte in huvudet
under bänken, så att det ej skulle skrämma landvättarna. Skeppet var
namnfäst med gudinnans binamn Menglöd, som också målats i stora runor
tvärs över seglet. Ändå rådde där ingen freyjaglädje ombord, fast där
satt en värvad skara av det guldhåriga folk, som bodde sunnanskogs och
som hela vintrarna igenom kunde rida från gästabud till gästabud för att
dansa och leka. Till hemkomstens firande voro alla sköldarna uppsatta
utefter relingen, men där var uppror och mummel. För var gång stambon
böjde sig och utpekade sundet, där de skulle styra in, kastade han
skällsord akter över. Till och med rorgängaren, som med hela sin tyngd
lutade sig mot styråran utan att taga ögat från ättehögen under
stormskyn, talade så högt om sitt missnöje, att ingen behövde fråga
honom om hans tankar. Det fanns nämligen en sedvänja bland götarna från
den kusten: så länge de rodde ledung eller voro ute på vikingafärd lydde
de blint och tyst sin anförare, men den stund, som förflöt mellan
hembygdens första anblick och ankarets fällande, fingo de fritt begagna
till att överösa honom med allt det klander och hån, som under färden
hopat sig i deras sinnen. Det stod dem öppet att prisa honom i en
hjältesång eller att likna honom vid det mest föraktliga, de kunde
finna. Och detta sista var just nu, vad de skyndade att göra av fullaste
hjärtan. De ropade, att aldrig hade ett par ekplankor vanärats genom att
bära en slaktfetare so. Där fanns bara en enda, som envist teg. Det var
den utskrattade, som nyss befallt över dem alla, Folke Filbyter,
hövdingen, sjökonungen.
Han satt borterst i lyftningen, en halv manshöjd ovan rorgängaren och en
hel manshöjd ovan det andra skeppsfolket. Mitt på hjälmen reste sig en
havsörns uppåtböjda vinge, som gjorde honom ännu högre, och ändå
föreföll han icke att rätt passa till en så ansedd plats. Blåsten hade
plockat vingen på hälften av fjädrarna, och kappan var full av stoppar,
vilkas långa och sneda stygn läto ana, att han själv skött sömnaden.
Axlarna voro breda och kullriga, och de knotiga, alldeles bara armarna
tycktes gömma den sega styrka, som kan gräva och bära. Det ljusa
linhåret, som blev vitt i skymningen, lindade sig långa stunder skylande
om både haka och kinder. Det gav honom ett tycke av kvinnlighet, som
underligt stred mot de tunga och stora lemmarna. Men var gång håret flög
i sär blottades en bondes rynkiga och trumpna ansikte.