Det var en strålande sommardag år 1607. Solen blickade så vänligt ned på jorden och torkade de små daggperlor, som natten utsått. Vinden susade i träden och bäckarnes små silverböljor sorlade så lekfullt mot stränderna. Det var en skön dag, den, på vilken vi föra läsaren till Kaschin, till den lilla strax söder om staden belägna lunden. Ack, om vi kunde förstå det mångskiftande sus, som genomgår trädens kronor, måhända skulle vi då kunna tyda många av livets gåtor. När stormen ryter och trädens kronor darra för den starkes andedräkt, säger oss icke då en inre stämma, att vi ej äro annat än flarn, annat än stoffkorn, som slungas omkring i världen? När det milda suset viskar i löven och dessa liksom smekande vagga för de lätta fläktarne, tycka vi icke då, att det finnes liksom en röst, som talar till oss om en frid, som bjuder de inre stormarne att lägga sig till vila? Natur, vem kan begripa dig? Vem kan tillfyllest fatta dina storartade företeelser? Ingen. Men vi kunna älska dig såsom en källa till mycken inre frid; vi kunna älska dig såsom en del av oss själva.

Den ovan nämnda dagen susade vinden så milt genom trädkronorna i Kaschins lund. Aftonen inbröt och med den lugnet. Strax efter solnedgången syntes en hög gestalt, något böjd, nalkas ett av de största och lummigaste träden. Några ögonblick betraktade han den sakta vaggande kronan, tycktes lyssna till det knappt hörbara suset i löven, och satte sig därpå vid trädets fot.

Denne man var Gustaf Eriksson, den irrande konungasonen.

Hur förändrad var han icke nu! Fängelseluften i förening med upprepade bekymmer hade tagit bort hans krafter. Han var numera knappt annat än skuggan av sig själv.