Det var en strålande sommardag år 1607. Solen blickade så vänligt ned
på jorden och torkade de små daggperlor, som natten utsått. Vinden
susade i träden och bäckarnes små silfver böljor sorlade så lekfullt
mot stränderna. Det var en skön dag, den, på hvilken vi föra läsaren
till Kaschin, till den lilla strax söder om staden belägna lunden. Ack,
om vi kunde förstå det mångskiftande sus, som genomgår trädens kronor,
måhända skulle vi då kunna tyda många af lifvets gåtor. När stormen
ryter och trädens kronor darra för den starkes andedrägt, säger oss
icke då en inre stämma, att vi ej äro annat än flarn, annat än stoff
korn, som slungas omkring i verlden? När det milda suset hviskar i
löfven och dessa liksom smekande vagga för de lätta flägtarne, tycka vi
icke då, att det finnes liksom en röst, som talar till oss om en frid,
som bjuder de inre stormarne att lägga sig till hvila? Natur, hvem kan
begripa dig? Hvem kan tillfyllest fatta dina storartade företeelser?
Ingen. Men vi kunna älska dig såsom en källa till mycken inre frid; vi
kunna älska dig såsom en del af oss sjelfva.

Den ofvan nämda dagen susade vinden så mildt genom trädkronorna i
Kaschins lund. Aftonen inbröt och med den lugnet. Strax efter
solnedgången syntes en hög gestalt, något böjd, nalkas ett af de
största och lummigaste träden. Några ögonblick betraktade han den sakta
vaggande kronan, tycktes lyssna till det knappt hörbara suset i löfven,
och satte sig derpå vid trädets fot.

Denne man var Gustaf Eriksson, den irrande konungasonen.

Hur förändrad var han icke nu! Fängelseluften i förening med upprepade
bekymmer hade tagit bort hans krafter. Han var nu mera knappt annat än
skuggan af sig sjelf.