Det ges författare, som ha sin plats i litteraturhistorien. De
förnämsta bland dem representera tidsskeden i sitt hemlands diktning,
vetenskap eller historieskrivning.

Det ges ett litet fåtal författare, tillsammans kanske ett par dussin,
som tillhöra världshistorien.

Voltaire är en av dem.

Det var en gång ett knippe nerver, laddat med elektricitet, som intog
och upplyste Europa.

Det var en gång en man, som tidigt utvecklade sig till att vara och
anses som den förkroppsligade intelligensen, och som, så långt
civilisationen sträcker sig, ännu i dag bevarar detta anseende.

Det var en gång en demon, vars håg var en eldhåg, vars infall voro
blixtar, vars hjärta var varmt i sin hängivenhet och vänskap, men vars
förstånd var kallt i sin lysande klarhet och vars konst var en enkel,
naturlig vältalighet, som knappast någonsin blivit uppnådd, aldrig
överträffad, en föredragets vältalighet, ty han höll aldrig något
tal.

Det var en gång en världsman, en affärsman, en hovman, en herreman, en
diktare, en lärd, en historieskrivare, en enstöring vars väsen var
vilja, vars åtrå var ära, vars lust var handling, vars formgivning var
behag, vars styrka var ett sällsynt minne, vars klokhet var en
genialisk vakenhet, vars beröm innebar en utmärkelse, som en påve, en
skådespelerska, en kung icke mindre än en poet lidelsefullt åstundade,
och vars hån satte brännmärken, som snart stått vid lag ett par
århundraden.

Före honom har endast Cicero utgjort en sådan centralpunkt i Europas
litteratur; också blickade han därför med beundran tillbaka på Cicero
som till en förebild; och det var ingen roll, han hellre spelade på
sin teater, än Ciceros i sitt eget drama Roms räddning. Dock, Cicero
uppnådde honom icke i kvickhet och satirisk kraft.

Som den vid alla hov och i alla kretsar namnkunnige satirikern har han
en föregångare, Pietro Aretino, fruktad och fjäsad som han. Men
Aretino var en smädeskrivare, än slipprig och än skenhelig, vars enda
mål var förvärv och vällevnad, och som eftervärlden endast nämner med
förakt, under det Voltaires rykte är ännu större efter hans död än
under hans livstid.

Genom sin aldrig vilande vetgirighet, sin outtömliga
uppfinningsförmåga och genom sin handlingskraft, som gav sig till
känna som verksamhetsbegär, kom han till att representera ingenting
mindre än en nation, en världsdel och ett århundrade med hela dess
kultur.

Goethe, som till en början var hans motståndare, sedermera hans
beundrare, har sagt om honom, att han är fransk som ingen annan
fransman, ja han har kallat honom "den yppersta skriftställare, som
kan tänkas i Frankrike, den, som bäst motsvarar nationen". Och i våra
dagar ha Voltaires två avgjordaste motståndare inom den franska
kritiken, hans motpol Brunetière, och Faguet, som hatar honom, sagt
detsamma: Intet namn är mera franskt, intet avspeglar bättre det
franska väsendet.

Sålunda representerar Voltaire en nation.

Och han representerar ett århundrade. När man nämner 1700-talet,
kallar man det för korthetens skull Voltaires århundrade.

Slutligen representerar Voltaire en världsdel, ja mer än en världsdel,
ty på andens område företog han erövringståg såsom Alexander och
Napoleon i den yttre världen; och han härskade genom andliga medel
lika oinskränkt som de. Och hans herravälde har visat sig långt
varaktigare. Ty det ges i våra dagar ingen anhängare av Alexander och
knappast längre några bonapartister. Men det ges ännu Voltairianer.

Voltairianismen betecknar en ny reformation 200 år efter Calvin och
Luther. Den fria forskningen, som under reformationen skrymtaktigt
förkunnades, men som gjorde halt inför bibelordet, blev först med
Voltaire genomförd och utbredde sig från Frankrike över jorden.