Jag ser mig själv som en liten tolvåring pulsa landsvägen framåt genom
drivorna. Jättefurornas kronor gunga vita av yrsnö, mina kläder äro vita
och vita moln av snö virvla upp vid varje steg. Jag bär på en korg, som
skall till fattigstugan, och i den finns ett dussin ljus, ett dussin
julkusar, underligt formade bröd med hedniska linjemotiv, några korvar
och ett stycke färskt fläsk. Ty i morgon är det julafton.
Vid Domberget stannar jag och stampar i marken, ty här är vägen ihålig
och härunder bo troll, som ha varit farliga förr i världen, men nu
kunna skrämmas med stampningen av en barnfot. Jag tänker mig deras håla
med röda sandväggar och tallrötter i taket, hopsnodda som ynglet i ett
snokbo. När jag stampar, faller sand i ögonen på jordfolket och de slicka
ögongloberna rena på varandra och åja sig. Det låter som när vesslor
gnissla i ett stenrös.
Litet längre fram passerar jag Klädstenen, som ligger några steg inne i
skogen. Den är ett rullstensblock, och sedan generationer vika gummorna
av vägen där och ordna sin klädsel, innan de fortsätta till kyrkan. De
knyta de stora vita huvuddukarna ovanpå de svarta och fälla ner de vita
stärkta underkjolarna som för dammets eller snöns skull burits uppfästa.
Och en efter annan gå de bakom stenen och huka sig ned några ögonblick.
Ty kroppen är den helige andes tempel och man skall gå in i herrans hus
utan jordiska tankar eller behov.
Nu glesnar skogen. Till vänster skymtar genom yrvädret Möcklaflons vita
yta och till höger sorlar en brun bäck, där smågäddor gå upp om vårarna
och där jag gått med mässingssnara. Men nu har snön slagit bro över den
här och där. Vid åbron stannar jag och tittar ned på den varmbrungula
bottnen. Vissen starr står och darrar i strömdraget. Om man hoppar upp
och ned på strandtuvorna, komma feta gröna kräftor baklänges ut ur
gyttjemoln och gå på sned en stund tills de besluta sig för att krypa in
i något mystiskt hål under motsatta strandens tuvor. Men nu måste jag gå
till fattigstugan!
Genom yrsnön ser jag redan kyrkan, sockenstugan och fattigstugan,
tröstlösa, fula och fattiga alla tre. Mitt för kyrkogårdsgrindarna ligger
en väldig driva och från dess krön kan jag se in över gravarna, där jag
lekt med mina skolkamrater. Där finns bara två familjegravar. Inom ett
järnstaket ligger kammarjunkare Spaldencreutz, som sades vara Gustav IV
Adolfs bror, fast Gustav den tredje kanske inte var hans far. Underliga
äro herrans vägar! Och under en mossig sten ligger Maja Skragge, änkan
efter kaparkaptenen, som kom hem från Medelhavet med en järnkista full
med spanska dubloner och holländska bågskyttar och köpte fyra hemman
i socknen och reste ut igen och försvann. Men änkan fortsatte hans
regemente och piskade upp drängarna högst egenhändigt och körde sitt
fyrspann själv när hon åkte till kyrkan.
drivorna. Jättefurornas kronor gunga vita av yrsnö, mina kläder äro vita
och vita moln av snö virvla upp vid varje steg. Jag bär på en korg, som
skall till fattigstugan, och i den finns ett dussin ljus, ett dussin
julkusar, underligt formade bröd med hedniska linjemotiv, några korvar
och ett stycke färskt fläsk. Ty i morgon är det julafton.
Vid Domberget stannar jag och stampar i marken, ty här är vägen ihålig
och härunder bo troll, som ha varit farliga förr i världen, men nu
kunna skrämmas med stampningen av en barnfot. Jag tänker mig deras håla
med röda sandväggar och tallrötter i taket, hopsnodda som ynglet i ett
snokbo. När jag stampar, faller sand i ögonen på jordfolket och de slicka
ögongloberna rena på varandra och åja sig. Det låter som när vesslor
gnissla i ett stenrös.
Litet längre fram passerar jag Klädstenen, som ligger några steg inne i
skogen. Den är ett rullstensblock, och sedan generationer vika gummorna
av vägen där och ordna sin klädsel, innan de fortsätta till kyrkan. De
knyta de stora vita huvuddukarna ovanpå de svarta och fälla ner de vita
stärkta underkjolarna som för dammets eller snöns skull burits uppfästa.
Och en efter annan gå de bakom stenen och huka sig ned några ögonblick.
Ty kroppen är den helige andes tempel och man skall gå in i herrans hus
utan jordiska tankar eller behov.
Nu glesnar skogen. Till vänster skymtar genom yrvädret Möcklaflons vita
yta och till höger sorlar en brun bäck, där smågäddor gå upp om vårarna
och där jag gått med mässingssnara. Men nu har snön slagit bro över den
här och där. Vid åbron stannar jag och tittar ned på den varmbrungula
bottnen. Vissen starr står och darrar i strömdraget. Om man hoppar upp
och ned på strandtuvorna, komma feta gröna kräftor baklänges ut ur
gyttjemoln och gå på sned en stund tills de besluta sig för att krypa in
i något mystiskt hål under motsatta strandens tuvor. Men nu måste jag gå
till fattigstugan!
Genom yrsnön ser jag redan kyrkan, sockenstugan och fattigstugan,
tröstlösa, fula och fattiga alla tre. Mitt för kyrkogårdsgrindarna ligger
en väldig driva och från dess krön kan jag se in över gravarna, där jag
lekt med mina skolkamrater. Där finns bara två familjegravar. Inom ett
järnstaket ligger kammarjunkare Spaldencreutz, som sades vara Gustav IV
Adolfs bror, fast Gustav den tredje kanske inte var hans far. Underliga
äro herrans vägar! Och under en mossig sten ligger Maja Skragge, änkan
efter kaparkaptenen, som kom hem från Medelhavet med en järnkista full
med spanska dubloner och holländska bågskyttar och köpte fyra hemman
i socknen och reste ut igen och försvann. Men änkan fortsatte hans
regemente och piskade upp drängarna högst egenhändigt och körde sitt
fyrspann själv när hon åkte till kyrkan.