Du vill veta vad Larslund var för en? Jo, jag minns Larslund mycket väl. Han var en duktig fågelkarl och ävenså en rejäl nykterhetskarl, bärgad och välaktad, till allt detta även troende, sålunda också andeligen vacker, fast Larslund, om jag skall vara uppriktig, lekamligen var den värste fuling du såg.

På höst- och vårvintern höll han sig uppe i Lappmarken för att fågla ripor. På sommarn och kring jultiden ville han helst ha sin vistelse neremot gränsen till Hälsingland, just på skillnaden mot Medelpad. Si han ville bo så till, att han kunde ligga i håll med hälsingarne i och för sin fågelhandel. Och hälsingarne de' var Larslunds rätta folk, för han hade alltid haft en märkvärdig tur med dem.

Sedan frågte du huru Larslund såg ut? Ja, när som du detta får veta, så falla byxorna av dig med detsamma. Det minsta jag kan säga är, att den obekante, som var en smula skrockfull, lätteligen kunde förväxla honom med den jag inte vill nämna. Larslund var alldeles förskräckligt lång och tunn och smal och gänglig till den grad. Det hade visst från början varit ämnat till två karlar, men så hade det på något vis bytt om sinnelag och klibbat ihop dessa två ämnen, så att det vart bara denne förskräckligt långa drasuten Larslund, då det annars skulle ha blivit både Larslund och en bror åt honom, fast bägge två något kortare.

Lång och smal var Larslund i kroppen, lång och smal i ansiktet; ett helt hästhuvud i längd, utom vad han kunde vara däröver. Under den långa och smala pannan med den framstickande hårtappen satt Larslunds långa, smala och skarpa näsa, lagom till förskärare att stycka upp en fläskskinka med. Långt var det mellan näsan och munnen, alldeles för mycket långt, och likaså mellan munnen och hakspetsen. Larslund brukade raka sig så långt han nådde under hakan; sedan återstod skäggkransen hans, och lång var även den allt neröver bröstet.

Det var en gång som jag riktigt betraktade Larslund, då han stod och såg på världen allt bortöver skogstopparne, oändligen vida mot södern. Solen sken rakt in i ögonen på honom och han stod där så erbarmligt lång och tunn och ödelig som en ann Jeremias med den kvarterslånga munplysen mellan dessa långa fåror ned till mungiporna. Då tyckte jag, att det brann som en outsäglig längtan i Larslunds ögon. Och när han i och med detsamma började kava litet smått med händerna, så trodde jag att han rent ut skulle flyga i väg från denna världen, dit han rätteligen icke hörde. Hade han bara tagit i riktigt, så skulle det säkert ha burit i väg med honom, så tunn och smal som Larslund var.

Det säger sig självt, att icke ens ett sådant skrälle som Larslund behövde gå genom livet utan all kvinnotur, men i regeln bemötte det andra könet hans blygförskrämda åtrå med hjärtlöst begabberi. Larslund var sålunda i det stora hela taget tämligen väl frälst för kvinnan. För dansen hade han ingen fallenhet, kunde ha gått av på mitten vid en starkare sväng, om händelsevis en mö velat anförtro sig åt honom. Brännvinet smakade bittert och vedervärdigt, supandet som en oförfalskad Gethsemane-ört. Ingen kunde heller säga, att Larslund någonsin syndat i ord eller gärningar på något i ögonen fallande vis. Det var nog egentligen så, att den grövre verksynden ej hade någon riktig ankarbotten hos Larslund. Därför hörde han också lite' smått till dessa rättfärdige, som svänga straffdomens ris. Han bar ett andeligt horn i sidan till vårt världsliga prästerskap, han hackade gärna lite' smått på oss andra syndare gunås, i synnerhet då de dricka detta förskräckliga brännvinet. Larslund hade liksom en dragning åt något sektartat, så att han, i sin tacknämlighet för vad han själv var, dömde som en sträng domare över denna världen, som visserligen är en slem och dårlig värld. Och sådant skrälle Larslund än såg ut för, så var det ändå liksom att han gick här ibland oss och trodde att domen och förvaltningen över denna världens barn tillhörde honom och de andra enfaldige jämte makten, äran och härligheten i evighet, amen. Grymt rangsjuk och högfärdig var Larslund i sin ande.

"På den yttersta dagen får en tocken där en stiga åt sig för meg," sa' Larslund om kungen i landet på hans eriksgata, och sedan hade vi detta till ordstäv ibland oss.

En gång trodde baptisterna alldeles för säkert, att Larslund var fullt omvänd till deras lära. Det var bara frågan om att döpa karln, och hela hopen annars skulle också döpas i kapellet den gången på deras vis. En var av de andra klädde av sig och kröp in i dopskjortan, Larslund stod bara och såg på. Prästen förde ned den ene efter den andre i dopkaret och slog omkull dem i vattnet, karlar och kvinnfolk, gamla och unga, så många de voro. Sist skulle han dit med Larslund, men si det var tusen slut. Rocken gick det någon väg att få av honom, men att ta av sig byxorna, det sade Larslund bums ifrån.