Du vill veta hvad Larslund var för en? Jo, jag minns Larslund mycket väl.
Han var en duktig fågelkarl och äfvenså en rejäl nykterhetskarl, bärgad
och välaktad, till allt detta äfven troende, sålunda också andeligen
vacker, fast Larslund, om jag skall vara uppriktig, lekamligen var den
värste fuling du såg.

På höst- och vårvintern höll han sig uppe i Lappmarken för att fågla
ripor. På sommarn och kring jultiden ville han helst ha sin vistelse
neremot gränsen till Hälsingland, just på skillnaden mot Medelpad. Si han
ville bo så till, att han kunde ligga i håll med hälsingarne i och för
sin fågelhandel. Och hälsingarne de' var Larslunds rätta folk, för han
hade alltid haft en märkvärdig tur med dem.

Sedan frågte du huru Larslund såg ut? Ja, när som du detta får veta, så
falla byxorna af dig med detsamma. Det minsta jag kan säga är, att den
obekante, som var en smula skrockfull, lätteligen kunde förväxla honom
med den jag inte vill nämna. Larslund var alldeles förskräckligt lång och
tunn och smal och gänglig till den grad. Det hade visst från början varit
ämnadt till två karlar, men så hade det på något vis bytt om sinnelag och
klibbat ihop dessa två ämnen, så att det vardt bara denne förskräckligt
långa drasuten Larslund, då det annars skulle ha blifvit både Larslund
och en bror åt honom, fast bägge två något kortare.

Lång och smal var Larslund i kroppen, lång och smal i ansiktet; ett
helt hästhufvud i längd, utom hvad han kunde vara däröfver. Under den
långa och smala pannan med den framstickande hårtappen satt Larslunds
långa, smala och skarpa näsa, lagom till förskärare att stycka upp en
fläskskinka med. Långt var det mellan näsan och munnen, alldeles för
mycket långt, och likaså mellan munnen och hakspetsen. Larslund brukade
raka sig så långt han nådde under hakan; sedan återstod skäggkransen
hans, och lång var äfven den allt neröfver bröstet.

Det var en gång som jag riktigt betraktade Larslund, då han stod och
såg på världen allt bortöfver skogstopparne, oändligen vida mot södern.
Solen sken rakt in i ögonen på honom och han stod där så erbarmligt lång
och tunn och ödelig som en ann Jeremias med den kvarterslånga munplysen
mellan dessa långa fåror ned till mungiporna. Då tyckte jag, att det
brann som en outsäglig längtan i Larslunds ögon. Och när han i och med
detsamma började kafva litet smått med händerna, så trodde jag att han
rent ut skulle flyga i väg från denna världen, dit han rätteligen icke
hörde. Hade han bara tagit i riktigt, så skulle det säkert ha burit i väg
med honom, så tunn och smal som Larslund var.

Det säger sig själft, att icke ens ett sådant skrälle som Larslund
behöfde gå genom lifvet utan all kvinnotur, men i regeln bemötte det
andra könet hans blygförskrämda åtrå med hjärtlöst begabberi. Larslund
var sålunda i det stora hela taget tämligen väl frälst för kvinnan.
För dansen hade han ingen fallenhet, kunde ha gått af på midten vid
en starkare sväng, om händelsevis en mö velat anförtro sig åt honom.
Brännvinet smakade bittert och vedervärdigt, supandet som en oförfalskad
Gethsemane-ört. Ingen kunde heller säga, att Larslund någonsin syndat
i ord eller gärningar på något i ögonen fallande vis. Det var nog
egentligen så, att den gröfre verksynden ej hade någon riktig ankarbotten
hos Larslund. Därför hörde han också lite' smått till dessa rättfärdige,
som svänga straffdomens ris. Han bar ett andeligt horn i sidan till
vårt världsliga prästerskap, han hackade gärna lite' smått på oss andra
syndare gunås, i synnerhet då de dricka detta förskräckliga brännvinet.
Larslund hade liksom en dragning åt något sektartadt, så att han, i sin
tacknämlighet för hvad han själf var, dömde som en sträng domare öfver
denna världen, som visserligen är en slem och dårlig värld. Och sådant
skrälle Larslund än såg ut för, så var det ändå liksom att han gick här
ibland oss och trodde att domen och förvaltningen öfver denna världens
barn tillhörde honom och de andra enfaldige jämte makten, äran och
härligheten i evighet, amen. Grymt rangsjuk och högfärdig var Larslund i
sin ande.

"På den yttersta dagen får en tocken där en stiga åt sig för meg," sa'
Larslund om kungen i landet på hans eriksgata, och sedan hade vi detta
till ordstäf ibland oss.

En gång trodde baptisterna alldeles för säkert, att Larslund var fullt
omvänd till deras lära. Det var bara frågan om att döpa karln, och hela
hopen annars skulle också döpas i kapellet den gången på deras vis. En
hvar af de andra klädde af sig och kröp in i dopskjortan, Larslund stod
bara och såg på. Prästen förde ned den ene efter den andre i dopkaret
och slog omkull dem i vattnet, karlar och kvinnfolk, gamla och unga, så
många de voro. Sist skulle han dit med Larslund, men si det var tusen
slut. Rocken gick det någon väg att få af honom, men att ta af sig
byxorna, det sade Larslund bums ifrån.