Dagen efter vårt avsked följde jag med kaptenen om bord på Viktoria, så hette fartyget, gossens blivande hem. Kapten Williams var en man med egenskaper av sällsam art. Hans handlingar voro bestämda och kraftfulla; dock framlyste i allt en liberal anda, som gjorde, att han icke allenast var fruktad utan ock älskad. Jag kan väl aldrig glömma den första exercisen med oss okunniga gastar, trenne utom mig. Kaptenen röt: "Har du intet reda på styrbord och babord, din galeja! - Vad går du och kattholsar efter? Jag skall lära dig att kovända - klart att vända - för di vind - upp med rodret - lossa balinorne - stick upp fockhalsen" o.s.v. - Så snart vi kommit till sjöss var det att brottas med starka stormar; det var ett oupphörligt åkande backe utföre och backe uppföre, vältrande än åt styrbord än åt babord; ett stampande och stötande liksom när man åker på släda och hästarne skena på en mycket gropig väg. Men denna slags rörelse var ingalunda i min smak. Jag har aldrig tyckt om att sitta i släng-gunga eller åka efter hästar, som skena. Man brukar kunna vänja sig vid allt, till och med att vara illamående, så att man slutligen knappt vet av det, eller kanske på köpet inbillar sig att man mår förträffligt. Är man så långt kommen i sjölivet och försedd med en så lycklig inbillningsförmåga, bör man icke försumma att vara ute i stormen på havet. Det ligger något på engång hemskt och storartat i de scener, som spelas på den blå tiljan, där molnen äro kulisser och Eolus kapellmästare. - Det var förtjusande att kunna sitta långt ute på bogsprötet, för att se huru kölen skar in i vattnet. Det bottenlösa djupet, varöver man sitter, den friska vindens susning omkring öron och kinder, den jämna höjning och sänkning av fartygets framstam för varje våg, det genombryter, samt de kuvade vågornas sorl - allt bidrager att väcka sinnet till den trotsande hurtighet, som framgången medför. Med triumferande känslor blickar man omkring sig och under sig: det lyser, det skummar, det brusar: men oupphörligt växlande med än högre än mattare dån.

Jag började redan tänka, att sjökort och kompass missvisat min käcke kapten, då jag hörde honom ropa: Kom upp pojke och kryssa dig fram, vi ha redan lots ombord. Nu ha vi vägvisare, du löper ingen fara pojk August; - så kallade han mig. Nu hade vi gott väder och vad kunde vi mera begära. När himlen klarnar, klarna även sjömännens väderbitna ansikten. Det blev en glad sinnesstämning ombord, och allas ögon riktades åt land. När vi hunnit litet längre fram, mötte oss lantluften med sin friska fläkt av strändernas vegetation. Man kan ej föreställa sig, vilket intryck denna angenäma hälsning ifrån land gör på alla nerver, då man länge legat till sjöss. Nu var det tredje veckan sedan jag lämnat hemmet, och vi voro nu nära Bornholm. Väderleken var vacker och behagligare segling kunde man aldrig göra. Det enformiga melankoliska havets molndigra horisont hade, liksom på en gång, dragit sig tillsammans till en grönskande ring, och molnen voro förbytte till yppiga lundar, under vilkas skuggor man såg de täckaste boningar skymta fram, för att spegla sin halvgömda fägring i det stilla klara vattnet. Seglare gingo och kommo. Små båtar rodde emot oss med fisk, bär, mjölk, o.s.v. Ack! då kände jag mig genast liksom mera hemmastadd. Jag var uppvuxen bland fågelsång och lövträn och därföre betraktade jag även dessa tavlor med intresse, såsom påminnande om lekplatserne från en lycklig barndom.

Ack, vad denna dag var obeskrivligt skön! Vi hade hunnit över ett i mitt tycke obegränsat hav, som låg bakom oss, himlen var ljusblå, sommarsolens gyllene strålar lekte med böljorna på havets purpurskimrande yta; - allt rörde sig liksom uti dans, vid kamraternes glada sånger.

Efter hela dagens ror i lä, - klart att vända - befunno vi oss vid Köpenhamn och det föreföll mig nu, som skulle jag redan i tiden nått paradisets portar. Utom det, att alla nationers flaggor korsade varandra med skiftande färgor, anlände på samma gång en rysk eskader, bestående av två fregatter och en korvett. Skott på skott knallade, musiken dånade. Ack, vilken härlig tavla! Solen strålar från en högblå himmel och luften är klar och mild, som på en nordisk sommardag.
- Seglare, som legat och väntat på vind, sväva nu fram i tjogtal från
de olika ankarplatserna, blänkande i sin vita skrud och så höga, så stolta, som hade ingen storm kunnat böja deras toppar, och ingen klippa vågat sätta sina falska, spejande huggtänder i deras gungande bogar. Jag hade önskat, lik de besjungna svanorna, simma och dricka förfriskning ur den lugna böljan.

Under det jag glömde mig i åskådandet av allt detta, hördes kaptenens kommando: "fira ned jullen - fyra man klara att gå i land." Då klappade mitt hjärta mellan fruktan och hopp, om jag skulle få följa med. Som galjon i fören fick jag hålla utkik; min önskan blev således uppfylld och vi kommo snart i land. En ny frisk grönska hade efter det senast fallna regnet utspritt sig över marken. Många slags trän med utspruckna ljusgröna blad, i vilkas skugga uppspirade tusende slags olika sorter blommor, fängslade mitt öga. De kringvandrande madamerna (månglerskorna), den ena överträffande den andra i skrikkonsten, oroade mig dock med sitt sjungande: köb kirsebär, to skilling snär; köb reijor m.m. Den ena var den andras eko.

Jag åtföljde kaptenen överallt, och under vår vandring nådde vi snart Kongshaven. Mitt öga mötte där en frisk genomskinlig källa, som porlade upp vid foten av en åldrig ek. En dryck ur den sköna källan! tänkte jag, och räckte ut min vattentäta hatt samt drack en god portion av detta uppfriskande vatten, tänkande: då denna källas ådror ge liv åt jorden, kan det ej heller vara utan sin nytta för mig. Vidare fångade jag med min hatt silverfjärilar, i tanke att därmed göra en present åt min Johanna, - de glimmade som morgondagg på blommorna; och då trodde jag - nog vet jag vad jag trodde... jo, att jag tyckte mycket om dessa fjärilar, betraktade såsom mina reskamrater...

Kaptenen, som under mina reflexioner hunnit ett gott stycke före mig, röt med sin basstämma: Vad, fan pojke, vad har du för dig? Vid min öppna bekännelse smålog han, sägande följ du bara mig, så får du lära dig känna staden. Då var det mig imellertid likgiltigt vad vart och ett ställe hette. Vad jag sedan den tiden minnes, är Rosenborgs slott, Börsen, Theaterhuset, Österport, Amager Torg, en kappridning, en maskerad, ett lindansarsällskap, en teaterpjäs på Kongens teater, kallad Johanna av Montfaucon m.m. Klockan var tio på aftonen då vi återkommo ombord; naturen hade gjort sin dekorationsförändring och nattens förtrupp hade redan ryckt fram på scenen. Havets klara vatten hade blandat sin färg med aftonrodnadens rosor, och efter hand sjönk solen och försvann som en slocknande eld. Svårt är för mig att beskriva denna tavla, och vad är det värt att med ord söka måla, vad som är obeskrivligt. Naturens poesi kan ej översättas eller återgivas, den måste njutas, kännas.

Vi dröjde fyra hela veckor i Köpenhamn innan vi, åter lättade, hissade våra segel. Jag önskade att farten ej skulle stanna förr än vid den strand, där jag finge återse Johanna. Huru nedslagen blev jag ej på min fråga, - huru snart kaptenen trodde oss vara hemma? - då jag erhöll följande svar: När vi först passerat Stockholm och sedan besökt S:t Petersburg; det vill säga, i höst, om ej kontraorder möta oss; ty då kan det hända att även vintern stryker med.