Dagen efter vårt afsked följde jag med kaptenen om bord på Viktoria, så
hette fartyget, gossens blifvande hem. Kapten Williams var en man med
egenskaper af sällsam art. Hans handlingar voro bestämda och
kraftfulla; dock framlyste i allt en liberal anda, som gjorde, att han
icke allenast var fruktad utan ock älskad. Jag kan väl aldrig glömma
den första exercisen med oss okunniga gastar, trenne utom mig. Kaptenen
röt: Har du intet reda på styrbord och babord, din galeja! - Hvad går
du och kattholsar efter? Jag skall lära dig att kovända - klart att
vända - för di vind - upp med rodret - lossa balinorne - stick upp
fockhalsen" o.s.v. - Så snart vi kommit till sjöss var det att brottas
med starka stormar; det var ett oupphörligt åkande backe utföre och
backe uppföre, vältrande än åt styrbord än åt babord; ett stampande och
stötande liksom när man åker på släda och hästarne skena på en mycket
gropig väg. Men denna slags rörelse var ingalunda i min smak. Jag har
aldrig tyckt om att sitta i släng-gunga eller åka efter hästar, som
skena. Man brukar kunna vänja sig vid allt, till och med att vara
illamående, så att man slutligen knappt vet af det, eller kanske på
köpet inbillar sig att man mår förträffligt. Är man så långt kommen i
sjölifvet och försedd med en så lycklig inbillningsförmåga, bör man
icke försumma att vara ute i stormen på hafvet. Det ligger något på
engång hemskt och storartadt i de scener, som spelas på den blå tiljan,
der molnen äro kulisser och Eolus kapellmästare. - Det var förtjusande
att kunna sitta långt ute på bogsprötet, för att se huru kölen skar in
i vattnet. Det bottenlösa djupet, hvaröfver man sitter, den friska
vindens susning omkring öron och kinder, den jemna höjning och sänkning
af fartygets framstam för hvarje våg, det genombryter, samt de kufvade
vågornas sorl - allt bidrager att väcka sinnet till den trotsande
hurtighet, som framgången medför. Med triumferande känslor blickar man
omkring sig och under sig: det lyser, det skummar, det brusar: men
oupphörligt vexlande med än högre än mattare dån.
Jag började redan tänka, att sjökort och kompass missvisat min käcke
kapten, då jag hörde honom ropa: Kom upp pojke och kryssa dig fram, vi
ha redan lots ombord. Nu ha vi vägvisare, du löper ingen fara pojk
August; - så kallade han mig. Nu hade vi godt väder och hvad kunde vi
mera begära. När himmlen klarnar, klarna äfven sjömännens väderbitna
ansigten. Det blef en glad sinnesstämning ombord, och allas ögon
riktades åt land. När vi hunnit litet längre fram, mötte oss
landtluften med sin friska flägt af strändernas vegetation. Man kan ej
föreställa sig, hvilket intryck denna angenäma helsning ifrån land gör
på alla nerver, då man länge legat till sjöss. Nu var det tredje veckan
sedan jag lemnat hemmet, och vi voro nu nära Bornholm. Väderleken var
vacker och behagligare segling kunde man aldrig göra. Det enformiga
melankoliska hafvets molndigra horizont hade, liksom på en gång, dragit
sig tillsammans till en grönskande ring, och molnen voro förbytte till
yppiga lundar, under hvilkas skuggor man såg de täckaste boningar
skymta fram, för att spegla sin halfgömda fägring i det stilla klara
vattnet. Seglare gingo och kommo. Små båtar rodde emot oss med fisk,
bär, mjölk, o.s.v. Ack! då kände jag mig genast liksom mera hemmastadd.
Jag var uppvuxen bland fogelsång och löfträn och derföre betraktade jag
äfven dessa taflor med intresse, såsom påminnande om lekplatserne från
en lycklig barndom.
Ack, hvad denna dag var obeskrifligt skön! Vi hade hunnit öfver ett i
mitt tycke obegränsadt haf, som låg bakom oss, himlen var ljusblå,
sommarsolens gyllene strålar lekte med böljorna på hafvets
purpurskimrande yta; - allt rörde sig liksom uti dans, vid kamraternes
glada sånger.
Efter hela dagens ror i lä, - klart att vända - befunno vi oss vid
Köpenhamn och det föreföll mig nu, som skulle jag redan i tiden nått
paradisets portar. Utom det, att alla nationers flaggor korsade
hvarandra med skiftande färgor, anlände på samma gång en rysk eskader,
bestående af två fregatter och en korvett. Skott på skott knallade,
musiken dånade. Ack, hvilken herrlig tafla! Solen strålar från en
högblå himmel och luften är klar och mild, som på en nordisk sommardag.
- Seglare, som legat och väntat på vind, sväfva nu fram i tjogtal från
de olika ankarplatserna, blänkande i sin hvita skrud och så höga, så
stolta, som hade ingen storm kunnat böja deras toppar, och ingen klippa
vågat sätta sina falska, spejande huggtänder i deras gungande bogar.
Jag hade önskat, lik de besjungna svanorna, simma och dricka
förfriskning ur den lugna böljan.
Under det jag glömde mig i åskådandet af allt detta, hördes kaptenens
kommando: "fira ned jullen - fyra man klara att gå i land." Då
klappade mitt hjerta mellan fruktan och hopp, om jag skulle få följa
med. Som galjon i fören fick jag hålla utkik; min önskan blef således
uppfylld och vi kommo snart i land. En ny frisk grönska hade efter det
sednast fallna regnet utspridt sig öfver marken. Många slags trän med
utspruckna ljusgröna blad, i hvilkas skugga uppspirade tusende slags
olika sorter blommor, fängslade mitt öga. De kringvandrande madamerna
(månglerskorna), den ena öfverträffande den andra i skrikkonsten,
oroade mig dock med sitt sjungande: köb kirsebär, to skilling snär;
köb reijor m.m. Den ena var den andras echo.
Jag åtföljde kaptenen öfverallt, och under vår vandring nådde vi snart
Kongshaven. Mitt öga mötte der en frisk genomskinlig källa, som porlade
upp vid foten af en åldrig ek. En dryck ur den sköna källan! tänkte
jag, och räckte ut min vattentäta hatt samt drack en god portion af
detta uppfriskande vatten, tänkande: då denna källas ådror ge lif åt
jorden, kan det ej heller vara utan sin nytta för mig. Vidare fångade
jag med min hatt silfverfjärilar, i tanke att dermed göra en present åt
min Johanna, - de glimmade som morgondagg på blommorna; och då trodde
jag - nog vet jag hvad jag trodde... jo, att jag tyckte mycket om
dessa fjärilar, betraktade såsom mina reskamrater...
Kaptenen, som under mina reflexioner hunnit ett godt stycke före mig,
röt med sin basstämma: Hvad, fan pojke, hvad har du för dig? Vid min
öppna bekännelse smålog han, sägande följ du bara mig, så får du lära
dig känna staden. Då var det mig imellertid likgiltigt hvad hvart och
ett ställe hette. Hvad jag sedan den tiden minnes, är Rosenborgs slott,
Börsen, Theaterhuset, Österport, Amager Torg, en kappridning, en
maskerad, ett lindansarsällskap, en theaterpjes på Kongens theater,
kallad Johanna af Montfaucon m.m. Klockan var tio på aftonen då vi
återkommo ombord; naturen hade gjort sin dekorationsförändring och
nattens förtrupp hade redan ryckt fram på scenen. Hafvets klara vatten
hade blandat sin färg med aftonrodnadens rosor, och efter hand sjönk
solen och försvann som en slocknande eld. Svårt är för mig att
beskrifva denna tafla, och hvad är det värdt att med ord söka måla,
hvad som är obeskrifligt. Naturens poesi kan ej öfversättas eller
återgifvas, den måste njutas, kännas.
Vi dröjde fyra hela veckor i Köpenhamn innan vi, åter lättade, hissade
våra segel. Jag önskade att farten ej skulle stanna förr än vid den
strand, der jag finge återse Johanna. Huru nedslagen blef jag ej på min
fråga, - huru snart kaptenen trodde oss vara hemma? - då jag erhöll
följande svar: När vi först passerat Stockholm och sedan besökt S:t
Petersburg; det vill säga, i höst, om ej kontraorder möta oss; ty då
kan det hända att äfven vintern stryker med.
hette fartyget, gossens blifvande hem. Kapten Williams var en man med
egenskaper af sällsam art. Hans handlingar voro bestämda och
kraftfulla; dock framlyste i allt en liberal anda, som gjorde, att han
icke allenast var fruktad utan ock älskad. Jag kan väl aldrig glömma
den första exercisen med oss okunniga gastar, trenne utom mig. Kaptenen
röt: Har du intet reda på styrbord och babord, din galeja! - Hvad går
du och kattholsar efter? Jag skall lära dig att kovända - klart att
vända - för di vind - upp med rodret - lossa balinorne - stick upp
fockhalsen" o.s.v. - Så snart vi kommit till sjöss var det att brottas
med starka stormar; det var ett oupphörligt åkande backe utföre och
backe uppföre, vältrande än åt styrbord än åt babord; ett stampande och
stötande liksom när man åker på släda och hästarne skena på en mycket
gropig väg. Men denna slags rörelse var ingalunda i min smak. Jag har
aldrig tyckt om att sitta i släng-gunga eller åka efter hästar, som
skena. Man brukar kunna vänja sig vid allt, till och med att vara
illamående, så att man slutligen knappt vet af det, eller kanske på
köpet inbillar sig att man mår förträffligt. Är man så långt kommen i
sjölifvet och försedd med en så lycklig inbillningsförmåga, bör man
icke försumma att vara ute i stormen på hafvet. Det ligger något på
engång hemskt och storartadt i de scener, som spelas på den blå tiljan,
der molnen äro kulisser och Eolus kapellmästare. - Det var förtjusande
att kunna sitta långt ute på bogsprötet, för att se huru kölen skar in
i vattnet. Det bottenlösa djupet, hvaröfver man sitter, den friska
vindens susning omkring öron och kinder, den jemna höjning och sänkning
af fartygets framstam för hvarje våg, det genombryter, samt de kufvade
vågornas sorl - allt bidrager att väcka sinnet till den trotsande
hurtighet, som framgången medför. Med triumferande känslor blickar man
omkring sig och under sig: det lyser, det skummar, det brusar: men
oupphörligt vexlande med än högre än mattare dån.
Jag började redan tänka, att sjökort och kompass missvisat min käcke
kapten, då jag hörde honom ropa: Kom upp pojke och kryssa dig fram, vi
ha redan lots ombord. Nu ha vi vägvisare, du löper ingen fara pojk
August; - så kallade han mig. Nu hade vi godt väder och hvad kunde vi
mera begära. När himmlen klarnar, klarna äfven sjömännens väderbitna
ansigten. Det blef en glad sinnesstämning ombord, och allas ögon
riktades åt land. När vi hunnit litet längre fram, mötte oss
landtluften med sin friska flägt af strändernas vegetation. Man kan ej
föreställa sig, hvilket intryck denna angenäma helsning ifrån land gör
på alla nerver, då man länge legat till sjöss. Nu var det tredje veckan
sedan jag lemnat hemmet, och vi voro nu nära Bornholm. Väderleken var
vacker och behagligare segling kunde man aldrig göra. Det enformiga
melankoliska hafvets molndigra horizont hade, liksom på en gång, dragit
sig tillsammans till en grönskande ring, och molnen voro förbytte till
yppiga lundar, under hvilkas skuggor man såg de täckaste boningar
skymta fram, för att spegla sin halfgömda fägring i det stilla klara
vattnet. Seglare gingo och kommo. Små båtar rodde emot oss med fisk,
bär, mjölk, o.s.v. Ack! då kände jag mig genast liksom mera hemmastadd.
Jag var uppvuxen bland fogelsång och löfträn och derföre betraktade jag
äfven dessa taflor med intresse, såsom påminnande om lekplatserne från
en lycklig barndom.
Ack, hvad denna dag var obeskrifligt skön! Vi hade hunnit öfver ett i
mitt tycke obegränsadt haf, som låg bakom oss, himlen var ljusblå,
sommarsolens gyllene strålar lekte med böljorna på hafvets
purpurskimrande yta; - allt rörde sig liksom uti dans, vid kamraternes
glada sånger.
Efter hela dagens ror i lä, - klart att vända - befunno vi oss vid
Köpenhamn och det föreföll mig nu, som skulle jag redan i tiden nått
paradisets portar. Utom det, att alla nationers flaggor korsade
hvarandra med skiftande färgor, anlände på samma gång en rysk eskader,
bestående af två fregatter och en korvett. Skott på skott knallade,
musiken dånade. Ack, hvilken herrlig tafla! Solen strålar från en
högblå himmel och luften är klar och mild, som på en nordisk sommardag.
- Seglare, som legat och väntat på vind, sväfva nu fram i tjogtal från
de olika ankarplatserna, blänkande i sin hvita skrud och så höga, så
stolta, som hade ingen storm kunnat böja deras toppar, och ingen klippa
vågat sätta sina falska, spejande huggtänder i deras gungande bogar.
Jag hade önskat, lik de besjungna svanorna, simma och dricka
förfriskning ur den lugna böljan.
Under det jag glömde mig i åskådandet af allt detta, hördes kaptenens
kommando: "fira ned jullen - fyra man klara att gå i land." Då
klappade mitt hjerta mellan fruktan och hopp, om jag skulle få följa
med. Som galjon i fören fick jag hålla utkik; min önskan blef således
uppfylld och vi kommo snart i land. En ny frisk grönska hade efter det
sednast fallna regnet utspridt sig öfver marken. Många slags trän med
utspruckna ljusgröna blad, i hvilkas skugga uppspirade tusende slags
olika sorter blommor, fängslade mitt öga. De kringvandrande madamerna
(månglerskorna), den ena öfverträffande den andra i skrikkonsten,
oroade mig dock med sitt sjungande: köb kirsebär, to skilling snär;
köb reijor m.m. Den ena var den andras echo.
Jag åtföljde kaptenen öfverallt, och under vår vandring nådde vi snart
Kongshaven. Mitt öga mötte der en frisk genomskinlig källa, som porlade
upp vid foten af en åldrig ek. En dryck ur den sköna källan! tänkte
jag, och räckte ut min vattentäta hatt samt drack en god portion af
detta uppfriskande vatten, tänkande: då denna källas ådror ge lif åt
jorden, kan det ej heller vara utan sin nytta för mig. Vidare fångade
jag med min hatt silfverfjärilar, i tanke att dermed göra en present åt
min Johanna, - de glimmade som morgondagg på blommorna; och då trodde
jag - nog vet jag hvad jag trodde... jo, att jag tyckte mycket om
dessa fjärilar, betraktade såsom mina reskamrater...
Kaptenen, som under mina reflexioner hunnit ett godt stycke före mig,
röt med sin basstämma: Hvad, fan pojke, hvad har du för dig? Vid min
öppna bekännelse smålog han, sägande följ du bara mig, så får du lära
dig känna staden. Då var det mig imellertid likgiltigt hvad hvart och
ett ställe hette. Hvad jag sedan den tiden minnes, är Rosenborgs slott,
Börsen, Theaterhuset, Österport, Amager Torg, en kappridning, en
maskerad, ett lindansarsällskap, en theaterpjes på Kongens theater,
kallad Johanna af Montfaucon m.m. Klockan var tio på aftonen då vi
återkommo ombord; naturen hade gjort sin dekorationsförändring och
nattens förtrupp hade redan ryckt fram på scenen. Hafvets klara vatten
hade blandat sin färg med aftonrodnadens rosor, och efter hand sjönk
solen och försvann som en slocknande eld. Svårt är för mig att
beskrifva denna tafla, och hvad är det värdt att med ord söka måla,
hvad som är obeskrifligt. Naturens poesi kan ej öfversättas eller
återgifvas, den måste njutas, kännas.
Vi dröjde fyra hela veckor i Köpenhamn innan vi, åter lättade, hissade
våra segel. Jag önskade att farten ej skulle stanna förr än vid den
strand, der jag finge återse Johanna. Huru nedslagen blef jag ej på min
fråga, - huru snart kaptenen trodde oss vara hemma? - då jag erhöll
följande svar: När vi först passerat Stockholm och sedan besökt S:t
Petersburg; det vill säga, i höst, om ej kontraorder möta oss; ty då
kan det hända att äfven vintern stryker med.