Det var en söndagsförmiddag långt fram i oktober. Det kom svepande en
tung blåst från söder, från länder, där värmen ännu var bofast, där
rosorna ännu höllo på att blomma och sätta knopp, där vindruvorna nyss
hade plockats och den första druvsaften jäste i karen på bondgårdarna.

Den tunga sunnanvinden hade med sig oroliga och ängslande ljud. Om man
lyssnade länge till den, så blev man förvirrad, som om man hörde en
främmande man tala ett obekant språk. Man visste inte vad det var för
saker, som den ville berätta, om det var stora hemligheter, eller om den
bara ville viska till en om alla de gulnade träd, om alla de avfallna
fjärilvingar, om alla de tomma fågelbon, som den hade farit förbi på
hitresan.

Denna söndag hade Sven Elversson seglat sin far till den lilla
hamnplatsen utanför bergmuren i Applum, och fadern hade gått fram till
kyrkan för att höra på gudstjänsten. Men sonen hade inte följt med honom
fram till slätten, utan han hade sökt upp åt sig en klyfta strax till
höger i bergväggen. Han kände till den av gammalt och hade legat där
uppe på den gröna ljungbädden redan som pojke.

Detta var den bästa tid, som Sven Elversson hade upplevat, sedan han
hade kommit hem till sitt fädernesland. Det där tålmodiga och försakande
leendet hade till och med börjat försvinna från ansiktet, och de bittra
smärtor, som hade bott i hans själ, hade nästan upphört att plåga honom.

Medan han låg där uppe på klipphyllan och lyssnade till vinden och
undrade vad den ville säga honom och stirrade utåt havet, som låg stort
och tomt framför honom, så kom han att tänka på en syn, som han hade
haft en gång, när han hade legat just som nu i en klippsluttning vid en
havsstrand med en vidsträckt vattenyta framför sig.

Han hade blivit trött av det starka solglittret på vågorna och hade
slutit ögonen och legat stilla en lång stund. Men när han sedan helt
hastigt hade öppnat dem och blickat rätt framför sig neråt det stora
vattnet, hade han sett en sjöjungfru.

Det var bara för ett det kortaste ögonblick. Hon försvann, så snart som
hans blick hade nått henne, förvandlades till en flik av vit dimma, som
hade svävat bort över vattnet.

Men sett henne hade han gjort i alla fall, och det hade uppstått en stor
glädje inom honom, han hade känt sig gynnad och hedrad och överlycklig,
därför att han hade fått se en skymt av ett av de sköna naturväsenden,
som fylla luft och hav, och som eljest dölja sig så svartsjukt för
människor.

Han hade känt sig viss om att hela hopen av sjöjungfrur hade lekt på
vattenytan, men då han hade börjat lyfta ögonlocken, hade de allesammans
försvunnit. Det var bara denna enda, som inte hade hunnit undan i tid.

Och detta hade han aldrig kunnat glömma, och aldrig hade han suttit
ensam utmed ett ödsligt hav, där ingen seglare syntes, utan att han hade
slutit ögonen och legat stilla en lång stund, för att sjöjungfrurna
skulle tro, att han sov, och våga sig upp ur djupet. Men aldrig mer än
den första gången hade han haft lyckan med sig och fått se någon av dem.

Han gjorde om försöket också den här dagen, fast med ringa förhoppning,
men då han ansåg sig ha legat stilla länge nog och slog upp sina ögon,
blev han helt häpen, för visserligen sågs ingen vit kropp, hälften
jungfru och hälften fisk, ute bland vågorna, men på en hög sten, som låg
i vattenbrynet, satt en ung kvinna. Och som hon satt där, ljusklädd,
smidigt ihopkrupen överst på stenen, kunde hon likaväl vara kommen från
vatten som från land.

Men det märktes nog snart, att hon, som satt på stenen, inte var någon
av de sorglösa naturandarna. Hon torkade sig gång på gång i ögonen med
en näsduk, så att det var tydligt, att hon inte var annat än ett
stackars människobarn, som kunde känna smärta och fälla tårar.

Sven Elversson satt och såg på henne och undrade vad det var för en
sorg, som tryckte henne. Och han ville gärna veta om det nu åter var
några fula kullar eller stängande bergmurar, som gjorde henne så
ängslig, att hon inte kunde gå i kyrkan, utan måste sitta ensam och
gråta vid havsstranden.

Han såg hur den späda kroppen skakades av snyftningar, och på hela
hållningen kunde han märka hur tung den olycka var, som hade träffat
henne. Och han förstod, att hon hade gått ner till havet för att få
tröst, därför att hon ingen annan hade, som hon kunde vända sig till,
men denna gången hade havet inte kunnat hjälpa henne.

Ett ögonblick efteråt hörde den unga kvinnan, som satt på stenen, ett
svagt rassel bakom sig. Hon såg en man komma nerklättrande från en
klipphylla och tyckte sig känna igen den unge arbetaren, som för några
veckor sedan hade visat henne havet. Och hon torkade skyndsamt sina ögon
och gick emot honom för att äntligen få tacka honom.

"Jag såg, att ni satt här," sade den unge arbetaren, "och då tog jag mig
friheten att gå fram. Jag har min båt liggande här vid bryggan. Den är
en god seglare, så simpel den är, och kanske att jag kunde få den äran
att bjuda er på en segeltur?"

En annan dag hade hon troligen inte antagit hans bjudning. Men just då
var hon så tacksam för varje smula vänlighet, att hon inte kunde säga
nej. Och inte ville hon heller, att den unge arbetaren, som såg så
ödmjuk och snäll ut, skulle tro, att hon nekade att följa med, därför
att hans båt var en simpel, omålad och odäckad fiskarbåt, eller därför
att han själv var en simpel, arbetsklädd människa, som den här dagen
uppträdde i stora sjöstövlar och grov kavaj och en mycket klädsam
sydväst, som var formad som en gammal sjökonungs stålhjälm.

Och så stötte de från land, och han fick upp storseglet, och den tunga
sunnanvinden fyllde det och kastade båten på sidan. Och han höll rodret
hårt och styrde rätt mot väster, och de flögo ut ur kilen fram mot
havsöppningen.

Den unga prästfrun hade, som sagt, inte alls följt med på segelturen,
därför att hon hade väntat sig något slags nöje av den. Hon hade inte
trott, att det fanns någon förströelse till i världen, som kunde
förskingra den myckna sorg, som låg över henne den här morgonen.

Men när hon hade seglat en stund, så kunde hon inte hjälpa, att blodet
rörde sig livligare i hennes kropp, och att hon kände det lättare att
bära det svåra, som var henne pålagt.

Det var en dag med klar himmel, så när som på några små vita
molnfläckar.

Men så klart det var, så fanns det tillräckligt med fuktighet i
luftlagren nere vid jorden för att bryta ljuset och göra alla nakna och
torra skär och holmar gråvioletta eller rödaktiga eller blågrå.

Och den räckte också till för att på något sätt förstora och höja dem,
så att de låga gråstensklyftorna lyfte sig med väldighet och makt och
majestät upp ur vattnet.