Dessa poetiska studier alstrade måhända det djupa natursinne, som
alltid var ett utmärkande drag i hans lynne och som stärktes af hans
ständiga vistelse ute i den fria naturen. Dagboken lemnar derpå otaliga
bevis och hela sin lefnad igenom trifdes han mycket bättre ute, än i
studerkammaren, hvarföre äfven företrädesvis öknen och hafvet voro
hans förtjusning under resan. Såväl i hemlandet, som i Egypten och
Arabien, yttrade sig Wallins oöfvervinneliga böjelse för ett tankfullt
ströfvande omkring i skogar och parker, på berg och grönskande fält,
merendels helt allena eller på sin höjd i sällskap med någon enda god
vän; under sådana ensliga vandringar, som derjemte erbjödo en för
hans kroppsliga helsa nödig motion, njöt hans uppmärksamt betraktande
öga af naturens mångfaldigt vexlande skönheter, jemte det hans tankar
ordnade sig till mogna och djupa reflexioner. Likaså gjorde Wallin,
isynnerhet i yngre åren, täta segelfärder i slup på öppna hafvet och
utsträckte seglingen stundom till många dygns resa genom långt aflägsna
skärgårdar, någon gång till och med alldeles ensam. Deri uttalade
sig en lust för äfventyr, som var honom medfödd och som längre fram
oemotståndligt drog hans håg till Orientens underfulla trakter samt
Arabiens böljande sandöknar. Med sjölifvet var han derföre fullt
förtrogen redan som gosse, och derjemte en lika flitig, som oförvägen
simmare; ty vid de nästan alldagliga sjöbaden gaf han sig stundom
långa sträckor utåt hafvet, täflande med de starkaste i simkonsten.
Wallin var äfven såsom simmare vida berömd bland jemnåriga kamrater;
likaledes såsom själen i många lustiga studentupptåg. Ty under sin
studentatid, till och med ännu länge derefter, var Wallin emellanåt
öfverdrifvet munter och lefnadslustig, deltagande med öfverdådigt nöje
i upptåg, som visserligen icke alltid hörde till det fina slaget, men
ännu den tiden tolererades af studentopinionen. I glada berättelser
om lustiga äfventyr fann man ofta Wallin spela mästarens roll; hans
egendomliga trygghet och orubbliga lugn, förenade med rådighet i
kritiska fall, äfvensom isynnerhet hans trofasta kamratlighet och
godmodiga humor, prisades allmänt af hans då lefvande mångtaliga vänner
vid universitetet. Det var ogeneradt kamratlif bland jemnåriga och
studenter, som han företrädesvis sökte och fann trefnad uti, dervid
en bål också merendels hörde till saken såsom föreningspunkt; annat
mer cirkladt sällskap kunde han aldrig rätt väl finna sig i, ja som
knappast ens fördraga utan förargelse.

Under studii-tiden egnade Wallin äfven mycken tid åt musiken, den han
alltid älskade, och kunde konstmessigt traktera flere instrumenter,
särdeles flöjt; vid musikaliska sällskapets öfningar och offentliga
konserter spelade han de sednare åren mest kontrabas. Till virtuositet
hann han dock icke i musikalisk väg, men ägde i alla fall nog insigt
i musiken för att äfven i detta ämne, så väl som i många andra, kunna
bilda sig ett sjelfständigt omdöme, hvarom dagboken på många ställen
vittnar. Af hans musiköfningar kom det sig att han en tid valde sitt
sällskap företrädesvis bland här i Helsingfors vistande Tyska musici,
exempelvis Grädener m.fl. Ännu i Kairo fortsatte han sina öfningar,
för att vinna någon färdighet i behandlingen af Arabernas egendomliga
flöjt; och i öknen upptecknade han några melodier på Beduinsånger,
bland hvilka en finnes tryckt i Tyska orientaliska sällskapets
tidskrift, femte bandet; de öfriga, 5 till antalet och ganska enkla,
hade han kort före sin död på begäran meddelat åt doktor H.A. Reinholm,
och detta musikaliska öken-minne förtjenar utan tvifvel att bevaras
från glömskan, äfven om melodiernas värde i sig sjelft icke får anslås
synnerligen högt. De bifogas härhos.

Allt det anförda utvisar tydligt att Wallins håg låg mera åt studium
af lifvet och naturen, än af böcker, ehuru icke heller dessa af honom
försummades. Ty oaktadt de strängare, mer metodiska studierna för
examen i början af hans studentatid lades å sido, hade han redan
då förvärfvat sig temmeligen vidsträckt språkkunskap, och längre
fram arbetade han sig in äfven i andra ämnen med den honom egna
grundligheten. Efter ungefär 7-årig kurs genomgick han filosofie
kandidat-examen den 12 april 1836, väl icke med synnerligen höga
vitsord, men med det välförtjenta rykte inom kamraternas krets,
att han bland alla då till Parnassen sträfvande ynglingar vore den
mest lofvande capaciteten. I de klassiska språken och orientaliska
litteraturen hade han då redan ovanliga kunskaper, vida öfverskridande
det vanliga måttet för laudatur. Lagerkransen erhöll han vid
promotionen den 21 juni 1836, då professor F.W. Pipping var promotor;
bland hans promotionskamrater funnos äfven sedermera vordne
professorerne Castrén, Ingman och Törnegren, hvilka döden likaledes
skördade i början af deras bana, till stor förlust för universitetet,
som räknar den förstnämnde bland sina största ryktbarheter.