Dessa poetiska studier alstrade måhända det djupa natursinne, som alltid var ett utmärkande drag i hans lynne och som stärktes av hans ständiga vistelse ute i den fria naturen. Dagboken lämnar därpå otaliga bevis och hela sin levnad igenom trifdes han mycket bättre ute, än i studerkammaren, varföre även företrädesvis öknen och havet voro hans förtjusning under resan. Såväl i hemlandet, som i Egypten och Arabien, yttrade sig Wallins oövervinneliga böjelse för ett tankfullt strövande omkring i skogar och parker, på berg och grönskande fält, merendels helt allena eller på sin höjd i sällskap med någon enda god vän; under sådana ensliga vandringar, som därjämte erbjödo en för hans kroppsliga hälsa nödig motion, njöt hans uppmärksamt betraktande öga av naturens mångfaldigt växlande skönheter, jämte det hans tankar ordnade sig till mogna och djupa reflexioner. Likaså gjorde Wallin, isynnerhet i yngre åren, täta segelfärder i slup på öppna havet och utsträckte seglingen stundom till många dygns resa genom långt avlägsna skärgårdar, någon gång till och med alldeles ensam. Däri uttalade sig en lust för äventyr, som var honom medfödd och som längre fram oemotståndligt drog hans håg till Orientens underfulla trakter samt Arabiens böljande sandöknar. Med sjölivet var han därföre fullt förtrogen redan som gosse, och därjämte en lika flitig, som oförvägen simmare; ty vid de nästan alldagliga sjöbaden gav han sig stundom långa sträckor utåt havet, tävlande med de starkaste i simkonsten. Wallin var även såsom simmare vida berömd bland jämnåriga kamrater; likaledes såsom själen i många lustiga studentupptåg. Ty under sin studentatid, till och med ännu länge därefter, var Wallin emellanåt överdrivet munter och levnadslustig, deltagande med överdådigt nöje i upptåg, som visserligen icke alltid hörde till det fina slaget, men ännu den tiden tolererades av studentopinionen. I glada berättelser om lustiga äventyr fann man ofta Wallin spela mästarens roll; hans egendomliga trygghet och orubbliga lugn, förenade med rådighet i kritiska fall, ävensom isynnerhet hans trofasta kamratlighet och godmodiga humor, prisades allmänt av hans då levande mångtaliga vänner vid universitetet. Det var ogenerat kamratliv bland jämnåriga och studenter, som han företrädesvis sökte och fann trevnad uti, därvid en bål också merendels hörde till saken såsom föreningspunkt; annat mer cirklat sällskap kunde han aldrig rätt väl finna sig i, ja som knappast ens fördraga utan förargelse.

Under studii-tiden ägnade Wallin även mycken tid åt musiken, den han alltid älskade, och kunde konstmässigt traktera flere instrumenter, särdeles flöjt; vid musikaliska sällskapets övningar och offentliga konserter spelade han de senare åren mest kontrabas. Till virtuositet hann han dock icke i musikalisk väg, men ägde i alla fall nog insikt i musiken för att även i detta ämne, så väl som i många andra, kunna bilda sig ett självständigt omdöme, varom dagboken på många ställen vittnar. Av hans musikövningar kom det sig att han en tid valde sitt sällskap företrädesvis bland här i Helsingfors vistande Tyska musici, exempelvis Grädener m.fl. Ännu i Kairo fortsatte han sina övningar, för att vinna någon färdighet i behandlingen av Arabernas egendomliga flöjt; och i öknen upptecknade han några melodier på Beduinsånger, bland vilka en finnes tryckt i Tyska orientaliska sällskapets tidskrift, femte bandet; de övriga, 5 till antalet och ganska enkla, hade han kort före sin död på begäran meddelat åt doktor H.A. Reinholm, och detta musikaliska öken-minne förtjänar utan tvivel att bevaras från glömskan, även om melodiernas värde i sig självt icke får anslås synnerligen högt. De bifogas härhos.

Allt det anförda utvisar tydligt att Wallins håg låg mera åt studium av livet och naturen, än av böcker, ehuru icke heller dessa av honom försummades. Ty oaktat de strängare, mer metodiska studierna för examen i början av hans studentatid lades å sido, hade han redan då förvärvat sig tämligen vidsträckt språkkunskap, och längre fram arbetade han sig in även i andra ämnen med den honom egna grundligheten. Efter ungefär 7-årig kurs genomgick han filosofie kandidat-examen den 12 april 1836, väl icke med synnerligen höga vitsord, men med det välförtjänta rykte inom kamraternas krets, att han bland alla då till Parnassen strävande ynglingar vore den mest lovande kapaciteten. I de klassiska språken och orientaliska litteraturen hade han då redan ovanliga kunskaper, vida överskridande det vanliga måttet för laudatur. Lagerkransen erhöll han vid promotionen den 21 juni 1836, då professor F.W. Pipping var promotor; bland hans promotionskamrater funnos även sedermera vordne professorerne Castrén, Ingman och Törnegren, vilka döden likaledes skördade i början av deras bana, till stor förlust för universitetet, som räknar den förstnämnde bland sina största ryktbarheter.