Ordkort för
japanskt ordförråd

Det internationella fonetiska alfabetet (IPA) tillhandahåller en standardiserad uppsättning symboler för att representera ljuden i talade språk. Nedan visas IPA-symbolerna för japanskt uttal, med exempel och beskrivningar, inklusive uttalet av dessa ljud på svenska.

Japanska vokaler

• /a/ - som i あめ (ame), uttalat /a.me/ (som "a" i man /man/)
• /i/ - som i いぬ (inu), uttalat /i.nu/ (som "i" i is /is/)
• /u/ - som i うみ (umi), uttalat /u.mi/ (som "o" i bok /buːk/)
• /e/ - som i えび (ebi), uttalat /e.bi/ (som "e" i se /seː/)
• /o/ - som i おとこ (otoko), uttalat /o.to.ko/ (som "o" i kok /kɔk/)

Japanska konsonanter

• /k/ - som i かぜ (kaze), uttalat /ka.ze/ (som "k" i katt /kat/)
• /ɡ/ - som i がっこう (gakkou), uttalat /ɡak.koː/ (som "g" i gott /ɡɔt/)
• /s/ - som i さくら (sakura), uttalat /sa.ku.ra/ (som "s" i sol /suːl/)
• /z/ - som i ぞう (zou), uttalat /zoː/ (som "s" i som /sɔm/, men tonat)
• /t/ - som i たべもの (tabemono), uttalat /ta.be.mo.no/ (som "t" i tak /tɑːk/)
• /d/ - som i でんしゃ (densha), uttalat /den.ʃa/ (som "d" i dag /dɑːɡ/)
• /n/ - som i ねこ (neko), uttalat /ne.ko/ (som "n" i natt /nat/)
• /h/ - som i はな (hana), uttalat /ha.na/ (som "h" i hus /hʉːs/)
• /m/ - som i みず (mizu), uttalat /mi.zu/ (som "m" i mat /maːt/)
• /r/ - som i りんご (ringo), uttalat /riŋ.ɡo/ (som "r" i röd /røːd/, men kortare och liknar "d" i "dag")
• /w/ - som i わかる (wakaru), uttalat /wa.ka.ru/ (som "v" i vatten /ˈvatːɛn/)
• /j/ - som i やま (yama), uttalat /ja.ma/ (som "j" i ja /ja/)

Japanska konsonantkluster

• /ɕ/ - som i しろ (shiro), uttalat /ɕi.ro/ (som "sj" i sjö /ɧøː/)
• /t͡ɕ/ - som i ちかてつ (chikatetsu), uttalat /t͡ɕi.ka.te.tsu/ (som "tj" i tjena /ˈɕeːna/)
• /ɸ/ - som i ふね (fune), uttalat /ɸu.ne/ (ingen svensk motsvarighet, liknar "f" i engelska fun /fʌn/, men uttalat med båda läpparna)
• /dz/ - som i あずま (adzuma), uttalat /ad͡zu.ma/ (som "dz" i engelska adds /ædz/)

Unika egenskaper hos japanskt uttal

Även om japanskt uttal delar vissa likheter med andra språk, har det också unika egenskaper som är viktiga för språkinlärare att förstå.

• Toneaccent: Till skillnad från svenskt betoning, använder japanska toneaccent för att skilja mellan ord. Till exempel, はし (hashi, bro) /ha.ɕi/ vs. はし (hashi, ätpinnar) /ha.ɕi/.
• Vokallängd: Precis som i svenska har japanska korta och långa vokaler som kan ändra betydelsen av ett ord. Till exempel, おばさん (obasan, faster) /o.ba.san/ vs. おばあさん (obaasan, farmor) /o.baː.san/.
• Konsonantgeminering: Längden på konsonanter kan också ändra betydelsen av ett ord. Till exempel, きて (kite, kom) /ki.te/ vs. きって (kitte, frimärke) /kit.te/.
• Nasala ljud: Ljudet /ɴ/ är unikt för japanska och förekommer i slutet av stavelser, vilket ofta orsakar nasalitet i de föregående vokalerna, som i かんじ (kanji) /kaɴ.dʑi/.
• Jämn rytm: Japanska är ett mora-timed språk, vilket innebär att varje mora (en enhet av ljud som bestämmer vikten av en stavelse) varar ungefär lika länge. Detta ger japanska sitt rytmiska och jämna tempo, annorlunda från det betoningbaserade tempot i svenska.
• Palatalisering: Vissa konsonanter blir, när de följs av vokalen /i/, palataliserade. Till exempel, き (ki) uttalas /ki/, medan sekvensen し (shi) uttalas /ɕi/, vilket visar palataliseringen av "s"-ljudet.
• Elision: I informell tal kan vissa ljud utelämnas, särskilt vokaler. Till exempel, です (desu, är) kan uttalas /des/ utan den avslutande /u/ i informella sammanhang.
• Brist på L- och V-ljud: Japanska har inte ljuden /l/ och /v/, vilket kan vara svårt för japanska modersmålstalare som lär sig svenska. Dessa ljud ersätts ofta med /r/ och /b/.